Efter middagen igår var jag trött, väldigt trött. Det hade tagit lång tid innan jag fått min mat, de andra hade hunnit äta upp och det smakade lite halvers. Vi hade dock väldigt roligt och vid 24 när middagen tog slut cyklade jag hem. Ni vet känslan när man cyklar extra snabbt och tänker "Snart får jag ligga i min sköna säng med en kopp te och bara ta det lugnt. Sen ska jag sova länge och gott".
När jag var utanför huset slog det mig: nycklen.
Hanna var den sista att lämna lägenheten och jag hade bett henne att lägga den under mattan, men jag sa inte vilken matta....så kl tolv på natten stod jag utanför huset och frös. Utelåst och ingen annan är vaken.
Som vanligt när man låser ut sig kollade jag runt huset efter öppna fönster och eventuella brandstegar, men icke sa nicke. Jag ringer till Hanna som är i stan och vi bestämmer att jag ska komma dit, plötsligt åker bussen förbi mig. Jag springer och skriker efter den att den ska stanna, iförd coctailklänning och högklackat. Bussen stannar inte.
Som tur var gick det en buss till den kvällen, så det vara bara att sätta sig och vänta.
En timme senare satt jag i Nils och Jabbas lägenhet, där Hanna varit hela kvällen. Där fick jag sova på en madrass, som faktiskt var väldigt skön. På morgonen efter kyrkan åkte jag hem och då var ytterdörren öppen och jag kunde äntligen lägga mig i min egen säng.
Allt löste sig alltså tillsist! En läxa har jag lärt mig: Kommunikation är nyckeln till allt!
