Barnen

Varje dag kommer det många barn in i kyrkan och det är det bästa jag vet med mitt jobb. Alla barn är helt olika. En del frågar mycket, andra är blyga och gömmer sig bakom föräldrarna. Barnen är alltid sanna mot sig själv och låter sig inte hindras av omgivningen.

Idag sa en 2 1/2 åring "jag vill hoppa studsmattan" och pekade på altarringen. När jag förklarat att det inte var en studsmatta sa hon enkelt "Jaha, det är en balansgång alltså". För barn ser världen inte likadan ut som för oss äldre och därför har vi så mycket att lära av barnen. Barnen låter sig inte tystas i kyrkan och de frågar om sådant de vill veta.

Jag frågade en flicka om det var något hon ville veta och då spände hon ögonen i mig och sa "Hur dog Jesus?" jag svarade att han blev korsfäst och då sa hon "Jah och han fick en krans med taggar runt huvudet". Inte sidoprat, inget onödigt. Direkt på om det man vill veta. Vi äldre går ofta runt det vi vill ha sagt och vi vågar inte fråga sådant som vi faktiskt vill veta. Idag har jag tillexempel fått frågan "Hur kan man tro på Gud om man inte sett honom?" av en 10 åring. Hur många vuxna vågar ställa den frågan till en okänd människa?

Jag har fått fler underbara frågor och här är en till.

(Jag försökte förklara varför Jesus håller i ett kors.)

- "Jo, han korsfärstes och sen uppstod han från döden. Han vann över döden kan man säga och det tomma korset visar den segern.

- "Kan man vinna över döden???"

- "Nja alltså Jesus kunde för att han var Gud". (Sjuåringen ser ut som att han fått en fantastisk idé)

- "Står det i bibeln hur man vinner över döden??"

- "Nja, alltså det var bara Jesus som kunde göra det, men han säger att om man tror på honom hamnar man i himlen och då lever man vidare efter döden."

- "Jaha...men det var ju inte svårt för honom att tro på sig själv, så då var det inget konstigt med det!"

Jag tycker att det är fantastsikt att få svara på dessa frågor och förhoppningsvis ge barnen en bra bild av kyrkan. Tyvärr ser jag att livet ibland tystar barnen. När jag träffar konfirmanderna märker jag vilka som fått utvecklas som den man är och i sin egen takt och vilka som blivit tystade av livet. Det kan vara vilda barn som vars lekar ofta slutade på fel sätt och som alltid haft ett gott hjärta, men som blivit utskälld och tystad så många gånger att det vilda är borta. Kvar är en vilsen tonåring som inte vet vem man är egentligen.

Jag hoppas att vi äldre kan lära oss av barnen och inte låta vår frågvishet och fantasi dö. Så länge en altarring kan vara en studsmatta eller en balansbräda för någon människa, finns det hopp för alla förstelnade och tystade vuxna människor.