Jag skäms över mig själv. Varje dag i kyrkan kommer det in mängder med turister. Svenskar, tyskar, engelsmän och amerikaner. Det är aldrig något problem och vi kan förstå varandra bra. Till och med spanjorer kan jag guida på deras hemspråk. Men norrmän, det går inte. Vi är grannar och det är inte långt till den norska gränsen, men jag förstår verkligen inte vad de säger. Jag vill inte prata engelska med dem, det går emot mina principer. "Vi är ju som bröder och systar! Nog ska jag kunna försåt er, svenskar och norrmän har handlat och delat land i hundratals år. Inte ska jag svika det arvet, nej jag ska tala svenska och vi ska förstå varandra".
Men det går inte. Norrmännen frågar frågor, jag svarar något som låter bra och ler glatt. De måste tro att jag är dum i huvudet när det frågar "Hur länge har ni öppet?" och får "Orgeln är från -98 och jag är guide här i kyrkan" till svar. Därför skäms jag. Jag vill förstå men det går inte. "Kempefin kirka" vet jag betyder vacker kyrka och när de säger det (för det gör alla norrmän) svarar jag med att berätta all historia jag kan, på så sätt kan de inte ställa några frågor. Tyvärr förstår de mig bra och kan komma med följdfrågor och då står jag där som ett fån igen. Visst kan jag ibland förstå helheten av vad de frågar och kroppspråket kan jag tyda bra, men det blir inga djupa konversationer. Danskar försöker jag inte ens med, för det är omöjligt. Nästan som en av fysikens lagar "danska språket går inte att förstå, bara omvandlas till engelska". När sommaren är slut ska jag klara av att förstå norskan, det ska gå. Då behöver jag inte längre skämmas över mina bristande kunskaper i världens positivaste språk.
Tänk så här i alla fall! de som pratar bokmål kan du förstå lite lättare men de som pratar nynorska är nästan som danskar. det inte konstigt om du inte förstår ett annat språk som är blandat med ett annat språk! <3
SvaraRadera