Bussske

Som många andra har jag funderat på vad mina framtida barn ska heta. Efter en tids fundering har jag kommit fram till att Stina efter min farmor Anna-Stina är ett väldigt fint namn. Tyvärr kan jag aldrig ge mitt barn det namnet eller något annat namn för den delen som innehåller bokstaven s.

När jag var liten läspade jag mycket och fick därför gå hos talpedagog någong gång i veckan. Varje gång när det var dags sa läraren "Ida och NN, nu ska ni gå till talpedagogen" och vi fick resa oss upp från borden och gå till rummet där hon satt. Sedan i kanske 30 minuter fick jag sitta bredvid en gammal tant som petade mig i munnen med en tandpetare och sa "Hääär ska du sätta tungan". Hur jag än försökte, så kunde jag inte sätta tungan där. Jag fick titta på bilder och säga "bussske" eller "ssssaft". Men jag kunde inte få tungan där hon petade med sin vassa tandpetare. Tillslut bestämnde jag mig att hennes mun måste se annorlunda ut än min, med tänderna på fel plats och därför skulle jag aldrig kunna få fram det perfekta "bussske".

Än idag väljer jag ord när jag pratar för att inte vara tvungen att säga "s" mer än vad som är nödvändigt.

Därav kan jag aldrig döpa mitt barn till Stina. Både för att inte ge henne en traumatisk uppväxt där en tant petar henne i munnen för att hon inte kan säga sitt eget namn och för att jag ska slippa känna att jag inte har tungan på rätt i munnen varje gång jag ropar in henne från trädgården.

Ta därför detta i lärdom: Ge inte ditt barn ett namn som innehåller bokstaven s. Om barnet börjar läspa, spara henne/honom förudmjukelsen att presentera sig som "sssusssi" eller "ssstina". Jag är väldigt glad att jag iallafall har kunnat säga mitt namn rätt, även om allt annat varit "sssnälla får jag sssluta ssäga busske?".